Fredagkväll...

Är ensam, sånär som på mina två fyrbenta pojkar som gör sitt bästa för att tränga ner mig från soffan när de inte diskuterar vem av dem som ska ligga i Fonzies korg eller om de faktiskt får plats bägge två   

Vin i glaset, X-Factor på TV och uppkrupen i soffan under filten. Moa är hos en kompis och ska sova över där. Ja, jag saknar henne men jag kan inte hjälpa det... Jag njuter av min ensamhet. Är jag en dålig mamma för det? Nä, det tycker inte jag. Jag har "Jennytid" ikväll och jag tycker faktiskt att hon är en riktigt trevlig tjej   

Har kommit på att jag har det såå bra numera. Jag sköter mig själv och inga sura miner eller syrliga kommentarer möter mig om jag är i stallet "för länge" och jag kan komma hem när jag vill. Jag behöver inte fråga någon om "lov" och jag njuter av det.

Precis så känner jag det nu...

Det är egentligen rätt märkligt hur ens liv förändras i en handvändning. De första 2 månaderna efter jag fick reda på Björns otrohet befann jag mig i ett chocktillstånd, jag varken åt, sov eller "levde". Gick ner 15 kg, iofs ville jag gå ner i vikt men hade inte tänkt mig att det skulle gå till på det viset   . Jag grävde ner mig fullständigt och tyckte att jag aldrig skulle hitta fast mark under fötterna igen. Smset slog undan mina fötter och raserade hela min värld. Jag hade det ju så bra? Jag hade mina 3 underbara barn, en man som älskade mig och som jag inte ens kunde tänka mig att leva utan. Det som höll mig rättupp de månaderna var kärleken till mina barn, hundarna och hästarna. Hade jag inte haft dem hade jag förmodligen inte ens tagit mig ur sängen.

Jesper och Jessica, ni var helt underbara. Jessica, du kom samma kväll, din mamma körde dig (tack Anita!). Jesper, du hade ringt till henne och bett Jessica komma ut för jag behövde er. Hela kvällen satt ni hos mig och tröstade samtidigt som ni också grät och var helt förtvivlade. Ingen av oss förstod nånting.

Sakta men säkert har jag hittat rätt samtidigt som det fortfarande är tufft. Det är ju en hel del kvar att ta tag i.

Dagarna på sjukhuset gjorde underverk för min själ. Låter helknäppt, jag vet, men det var precis vad jag behövde. Tid för mig själv. Månaderna som har gått har jag sprungit i ett ekorrhjul som jag inte vetat hur jag ska få stopp på. Upp på morgonen, Moa ska till skolan, ut med Fonzie, iväg till hästarna, hem, äta frukost, dusch, iväg till jobb, hem, laga mat, diska, läxor, räkningar, få ekonomin att gå ihop osv osv. PUST! Nu helt plötsligt kunde jag inte göra nånting annat än att ta det lugnt och fundera på hur resten av mitt liv ska se ut. Jag tror jag landade där mitt i eländet.

Vi flyttade hem igen igår efter 2 veckor hos mamma och pappa. Vad skulle jag gjort utan dem?

Idag var jag i stallet för första gången på 2 veckor. Jag fylldes av ett lugn när jag klev in genom dörren. Helt plötsligt kom jag ihåg varför jag älskar att vara i stallet och det gav mig en inre frid samtidigt som jag blev full av energi. Jag tog tag i en massa "Det gör jag en annan dag- grejer, sånt som jag bara har blundat för. I 8 månader har det varit en plåga och ett måste. Idag njöt jag av varenda minut, satt länge ute i hagen och bara tittade på Lilly medan hon åt sin frukost. Vår lilla docka    Tror hon har saknat oss också. Hon gnäggade så mysigt när hon fick se mig. Det lät som "Välkommen tillbaka matte". Fin är hon!

Det känns som om "min bästa tid" börjar nu och det är slut med att släppa in energitjuvarna i mitt liv. Fr o m nu är det jag som bestämmer över mig och ingen annan