Så sanna de orden är. Under de här 8 månaderna har jag verkligen upptäckt vilka mina verkliga vänner är. Ni har stått bakom mig oavsett tid på dygnet. Jag har kunnat ringa er när det har känts som om sorgen skulle riva sönder mitt bröst, när ilskan har svämmat över och gråten har gjort så att jag knappt fått fram ett ord. Ni har ringt mig, kommit hem till mig och hållt om mig tills jag slutat gråta, hjälpt mig flytta och försöka få mitt liv på rätt köl igen, öppnat era dörrar och låtit mig få komma iväg för att andas om så bara för några dagar. TACK!!  Varför ska det behövas en livskris för att man ska upptäcka vem som finns där för en när det verkligen behövs. De man trodde skulle ställa upp har knappt hört av sig eller gjort nånting för att trösta. Inte ett ljud, inte ett sms eller telefonsamtal!?

Samtidigt så har jag plötsligt kontakt med människor igen som jag inte pratat med på många år och som nu är bland det absolut viktigaste i mitt liv och som jag aldrig vill mista igen.

Skilsmässan är nog nåt av det värsta jag nånsin varit med om men samtidigt så har jag vunnit så mycket under den här tiden. Jag har alla dessa fantastiska människor i mitt liv!

De som inte har funnits där för mig: