Precis så känner jag det nu...

Det är egentligen rätt märkligt hur ens liv förändras i en handvändning. De första 2 månaderna efter jag fick reda på Björns otrohet befann jag mig i ett chocktillstånd, jag varken åt, sov eller "levde". Gick ner 15 kg, iofs ville jag gå ner i vikt men hade inte tänkt mig att det skulle gå till på det viset   . Jag grävde ner mig fullständigt och tyckte att jag aldrig skulle hitta fast mark under fötterna igen. Smset slog undan mina fötter och raserade hela min värld. Jag hade det ju så bra? Jag hade mina 3 underbara barn, en man som älskade mig och som jag inte ens kunde tänka mig att leva utan. Det som höll mig rättupp de månaderna var kärleken till mina barn, hundarna och hästarna. Hade jag inte haft dem hade jag förmodligen inte ens tagit mig ur sängen.

Jesper och Jessica, ni var helt underbara. Jessica, du kom samma kväll, din mamma körde dig (tack Anita!). Jesper, du hade ringt till henne och bett Jessica komma ut för jag behövde er. Hela kvällen satt ni hos mig och tröstade samtidigt som ni också grät och var helt förtvivlade. Ingen av oss förstod nånting.

Sakta men säkert har jag hittat rätt samtidigt som det fortfarande är tufft. Det är ju en hel del kvar att ta tag i.

Dagarna på sjukhuset gjorde underverk för min själ. Låter helknäppt, jag vet, men det var precis vad jag behövde. Tid för mig själv. Månaderna som har gått har jag sprungit i ett ekorrhjul som jag inte vetat hur jag ska få stopp på. Upp på morgonen, Moa ska till skolan, ut med Fonzie, iväg till hästarna, hem, äta frukost, dusch, iväg till jobb, hem, laga mat, diska, läxor, räkningar, få ekonomin att gå ihop osv osv. PUST! Nu helt plötsligt kunde jag inte göra nånting annat än att ta det lugnt och fundera på hur resten av mitt liv ska se ut. Jag tror jag landade där mitt i eländet.

Vi flyttade hem igen igår efter 2 veckor hos mamma och pappa. Vad skulle jag gjort utan dem?

Idag var jag i stallet för första gången på 2 veckor. Jag fylldes av ett lugn när jag klev in genom dörren. Helt plötsligt kom jag ihåg varför jag älskar att vara i stallet och det gav mig en inre frid samtidigt som jag blev full av energi. Jag tog tag i en massa "Det gör jag en annan dag- grejer, sånt som jag bara har blundat för. I 8 månader har det varit en plåga och ett måste. Idag njöt jag av varenda minut, satt länge ute i hagen och bara tittade på Lilly medan hon åt sin frukost. Vår lilla docka    Tror hon har saknat oss också. Hon gnäggade så mysigt när hon fick se mig. Det lät som "Välkommen tillbaka matte". Fin är hon!

Det känns som om "min bästa tid" börjar nu och det är slut med att släppa in energitjuvarna i mitt liv. Fr o m nu är det jag som bestämmer över mig och ingen annan   

Så sanna de orden är. Under de här 8 månaderna har jag verkligen upptäckt vilka mina verkliga vänner är. Ni har stått bakom mig oavsett tid på dygnet. Jag har kunnat ringa er när det har känts som om sorgen skulle riva sönder mitt bröst, när ilskan har svämmat över och gråten har gjort så att jag knappt fått fram ett ord. Ni har ringt mig, kommit hem till mig och hållt om mig tills jag slutat gråta, hjälpt mig flytta och försöka få mitt liv på rätt köl igen, öppnat era dörrar och låtit mig få komma iväg för att andas om så bara för några dagar. TACK!!  Varför ska det behövas en livskris för att man ska upptäcka vem som finns där för en när det verkligen behövs. De man trodde skulle ställa upp har knappt hört av sig eller gjort nånting för att trösta. Inte ett ljud, inte ett sms eller telefonsamtal!?

Samtidigt så har jag plötsligt kontakt med människor igen som jag inte pratat med på många år och som nu är bland det absolut viktigaste i mitt liv och som jag aldrig vill mista igen.

Skilsmässan är nog nåt av det värsta jag nånsin varit med om men samtidigt så har jag vunnit så mycket under den här tiden. Jag har alla dessa fantastiska människor i mitt liv!

De som inte har funnits där för mig:  

Urladdningen kom i torsdags. Satt i fåtöljen och grät som ett barn i 2 timmar. 8 månaders ångest måste ju komma ut förr eller senare?

Tack vare er, mina fantastiska älskade vänner tog jag mig igenom den stunden också. Vad skulle jag gjort utan er? Jag kommer aldrig att kunna förklara för er hur viktiga ni är eller hur mycket det betyder för mig att ha er i mitt liv! Utan er hade jag aldrig tagit mig igenom de här månaderna.
Ni har tålmodigt lyssnat på mitt "kräkande", gråtande och svärande både dagar och nätter. Ni har "kräkt", gråtit och svurit med mig oavsett tidpunkt på dygnet. Jag bara hoppas att jag nån gång kan återgälda er för vad ni har gjort för mig under den här tiden.
Ni finns ömt bevarade i mitt hjärta för alltid! Jag älskar er!

Jenny